De flesta av oss tvingades som barn att prova på diverse sporter under idrottstimmen i skolan. Vi har nog alla olika minnen från dessa upplevelser, både bra och dåliga. Ett starkt minne jag själv har är att jag brukade tycka att innebandy var en tämligen trevlig och roliga sport. Något som för övrigt förvånar mig idag, då jag är både tjej och hatade de flesta bollsporter som barn.
Men av någon anledning så var det något med innebandyn som lockade. kanske var det märket Unihoc och deras snygga prylar, eller helt enkelt bara sporten i sig? Det var inte ens hälften så avancerat som ishockeyn, men inte heller lika enkelt som fotboll. Man fick ha både klubba och boll, och jag minns hur jag ivrigt brukade springa över planen i jakt efter den där ihåliga bollen. När jag väl fick tag på den, brukade jag slå så hårt jag bara kunde mot motståndarnas mål. Ibland träffade jag, ibland inte.
Av någon anledning så spelade jag inte för att vinna, utan bara för att jag fann det hela väldigt roligt. Något som också förvånar mig ganska mycket, då jag alltid haft en mycket stark vinnarinstinkt. För första gången i mitt liv tyckte jag att en sport var rolig för själva spelandets skull. Inte på grund av att jag ville vinna eller vara bäst. Då vet man verkligen att man hittat sporten som passar en allra bäst.